När jag var klar gick jag ner till undervåningen, tog mina skor och gick mot Simons hus. Jag var tvungen att prata med honom.
Jag gick med bestämda steg mot hans hus och gick in, utan att knacka eller plinga på. Jag brukade göra så, så varför skulle det vara något problem nu? Jag gick upp för trappan till hans rum och precis när jag var på väg att kliva in över tröskeln stannade jag. Jag såg Simon, ligga på mage i hans säng, bredvid en tjej - Brianna. Simon kollade upp på mig och mötte min blick.



Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera, men backade bak några steg. Simon fortsatte att kolla på mig och han såg allt mer och mer nervös och orolig ut.
Brianna kollade upp och log mot Simon, men när hon fick se att han stirrade på mig så vände hon blicken mot mig och gjorde samma sak som Simon - stirrade på mig. Tillslut log Simon. Han reste sig upp. Han viftade lite med handen, som ett tecken på att jag skulle gå närmre. Jag gjorde det.

- Nicole, det här är Brianna, sa han och sträckte ut handen mot henne. Brianna reste sig också upp från sängen och ställde sig framför mig. Vi skakade hand.
- Brianna är min kompis, sa Simon med en konstig ton i rösten och kollade rakt in i mina ögon. - Vi gjorde läxorna bara.
- Jaha, sa jag och kollade surt på honom. Gjorde läxorna? Pfft. - Då kan ju ni fortsätta med det, vi ses. Hejdå Brianna! sa jag och log lite smått mot henne. Hon log tillbaka. Jag vände på klacken och gick ut genom dörren.
Jag nästan sprang ner för trapporna och precis när jag var påväg att ta på mig min andra sko och gå ut genom dörren greppade någon tag i min axel. Jag suckade och vände mig om. Där stod Simon, såklart.

- Är du sur eller? frågade han.
- Nej, ser det ut som det eller? Hejdå, sa jag och var på väg ut. Simon drog tillbaka mig en gång till.
- Ja, det ser ut som det. Kan du bara sluta med det?
Jag kollade på honom.
- Menar du allvar? Herregud. Jag orkar inte. Jag tog upp min mobil som jag tappat på golvet och gick sedan ut genom ytterdörren. Simon gick efter mig.
- Du kan ju fan inte bli sur. Det är inte konstigare än att du hänger med Beaver! ropade han. Jag vände mig om.
- Bieber är det, inte Beaver! skrek jag tillbaka och kollade irriterat på honom. Jag vände mig om och började springa hemåt. Jag orkade inte mer med Simon.

Jag vaknade mitt i natten av att jag fick ett SMS. Motvilligt gick jag upp och kollade vem det var ifrån. Simon. Jag klickade på "läsa" och SMSet ploppade upp på skärmen.

*Förlåt mig Nicole. Jag var bara irriterad idag. Det är bara du som existerar i min värld. Kan vi prata?*

Jag läste SMSet om och om igen, och svarade.

*Vart? När?*
*Din bakgård, jag är här nu* fick jag tillbaka efter bara några sekunder. Jag reste mig förvånat upp ur sängen och drog på mig en hoodie över linnet jag hade på mig. Jag gick försiktigt ner för trappan och tog på mig mina skor, för att sedan gå ut bakvägen. Mycket riktigt, där stod Simon.

- Hej, sa han och kollade på mig. Han hade händerna i fickorna. Jag gick mot honom, men stannade någon meter framför honom.
- Hej, mumlade jag tillbaks. Simon log.
- Förlåt, jag visste inte att du blev ledsen. Kan det inte bli .. lugnt, mellan oss igen?
Jag kollade på honom ett långt tag, och tog tillslut ett kliv framåt.
- Okej, svarade jag och vi möttes i en kram. Vi kramades länge och Simon kysste min panna.

- Vill du följa med in? frågade jag när vi slutat kramas och pussas.
- Det går inte.. Jag kan inte.. svarade han och kliade sig i håret. - Alex och jag .. Eller .. Nej.
- Mhm, jag hade glömt det.
- Ses vi imorgon? frågade Simon. Jag nickade och vi kramades och kysstes en sista gång innan jag vände mig om och gick in i huset igen.

Jag hade svårt att somna om igen, men lyckades efter en stund.
Jag vaknade igen av att klockan ringde och den vanliga morgonrutinen - duscha, göra mig iordning, äta frukost och sedan stressa till bussen eller ja, till Justin som skulle hämta mig.
Denna morgon stod jag som vanligt och väntade vid lycktstoplen, men Justin kom aldrig. Jag tog upp mobilen.

*Var är du?* frågade jag och fick inget svar på någon minut. Konstigt, Justin brukade ju alltid svara snabbt.

Plötsligt såg jag hur en svart bil stannade framför mig. Jag log och gick mot den. Bilrutan vevades ner och i bilen satt Ryan.

- Ryan? sa jag frågandes. Han log lite halvt.

- Alltså.. Justin, han ..

---

WHOT?! Har det hänt något med Justin?! Eller?.. KOMMENTERA!