- Vart bor du? frågade jag Ryan. 
- Två hus ifrån dig. Förut bodde jag mittemot Caitlin och jag och Chaz var grannar, men jag flyttade.
- Jaha okej, sa jag och log.
Vi fortsatte att prata ända tills vi stannade framför mitt hus.

- Vi ses imorgon, sa jag medans jag la ner min cykel på gräsmattan framför huset.
- Ja det gör vi. Ryan närmade sig mig och..



Kramade om mig. Jag kramade såklart tillbaks, men han höll kramen vid liv lite längre. Han höll kvar mig. Efter en lång stund släppte han mig. Han kollade ner i marken och när han kollade upp och mötte min blick så log han.

- Jaa.. Vi ses imorgon, sa han och log lite smått igen. Jag log tillbaka och vi gick skilda vägar. Jag kollade bak en gång och såg att han gjorde samma sak. Jag vet inte vad, men det var någonting som kändes lite små konstigt.
Jag gick raka vägen hem och slängde av mina kläder.

- Nicole! ropade pappa, precis när jag var på väg upp för trappan. Jag vände mig om och gick in i köket. Han satt inte där och inte heller i vardagsrummet, så jag gick till hans sovrum. Han låg i sängen med en bok i handen.

- Ja? sa jag och pappa la ner boken på bröstet.
- Jag ville bara kolla så att det var du som kom hem. Hade du det trevligt?
- Ja, det hade jag, sa jag och kramade sedan om pappa för att gå upp på mitt eget rum. Eftersom att klockan var ganska mycket kröp jag nästan direkt ner i sängen.

Nästa morgon vaknade jag av att klockan ringde. Jag suckade och kollade på den. Klockan var sju, på morgonen, och det var helg. Att gå upp klockan sju på en helg var väl inte så populärt hos mig. Jag försökte somna om men det fungerade inte, så jag gick tillslut upp. Jag bytte om från pyjamas till joggingkläder.

Jag gick ner för trappan ner till undervåningen, där jag tog fram mina joggingskor och tog på mig de. Jag gick efter det in i köket och såg en lapp ligga på bordet. Jag läste igenom den snabbt och slängde den sedan i papperskorgen. Det var ändå ingen viktig lapp. Jag tog min iPod och mina hörlurar och försvann ut ur huset.

Jag bestämde mig för att springa en längre sträcka idag, så jag började helt enkelt göra det - springa en längre runda. Jag tog en annorlunda väg än vanligt, så den blev automatiskt längre.
När jag hade på musiken som högst och sprang längst skolan kände jag hur någon började springa upp längst bredvid mig. Det var inget jag brydde mig om, eftersom det var många joggare ute som sprang just nu. Jag fortsatte att springa och ökade tempot. Plötsligt kände jag hur någon tog tag i min axel. Jag ramlade bakåt med en duns och slog i rumpan och bakhuvudet, hårt.

- Aj, stönade jag och blinkade. Jag såg bokstavligen stjärnor. Jag satte mig upp och la handen på pannan. När jag tog bort den och öppnade ögonen så såg jag en hand som sträcktes fram. Jag granskade den.
- Här, sa ägaren till handen. Jag kände mycket väl igen rösten. Jag kollade upp, och där stod Justin. Jag tog tag i hans hand och drog mig upp, med hjälp av honom. Jag borstade av rumpan lite grann och drog ner mitt linne.

- Förlåt, det var verkligen inte meningen. Jag ropade, men du stannade inte, så jag tänkte stanna dig bara.. Gick det bra? frågade han och kliade sig i håret.
- Jo, det gick bra, svarade jag och bet ihop. Det gjorde ju inte så ont, men jag kände ändå av smärtan.
Justin sa inget, och jag sa inget. Vi bara stirrade på varandra.
- Hur mår du själv? sa jag när han bara stått och stirrat på mig ett bra tag. Han skrattade till och skakade på huvudet.
- Jorå, jag mår super. Jag bara.. ehh.. du vet, fastnade med blicken. Ska du fortsätta springa nu? Jag nickade. - Får jag springa med dig?
- Visst, sa jag och log. Justin log tillbaka. Jag tog min iPod och stoppade ner den i fickan, innan jag och Justin började springa. Vi sa ingenting, utan bara sprang i ett högt tempo.

När vi sprungit ett tag och jag började känna att benen värkte så stannade vi. Eller, jag stannade och Justin gjorde det också.

- Varför stannade vi? frågade han.
- Jag vet inte hur du kan ha så bra kondition eller vad det nu är, men jag orkar inte mer, sa jag och pustade ut. Justin skrattade.
- Jahapp. Vill du äta nåt? Jag nickade och vi började gå mot hans bil.

- Är den alltid parkerad här eller? sa jag samtidigt som jag kände på den. Det var en svart Range Rover. Riktigt snygg!
- Nej, men som du kanske märkte så sprang vi runt i en cirkel.. och den råkade vara parkerad här idag, sa han och skrattade. Han öppnade dörren åt mig. - Damerna först, sa han och jag klev in i bilen. Han sprang runt till andra sidan och satte sig vid förarsätet. Han startade bilen och vi körde iväg.

Efter fem minuter eller kanske mer, så stannade vi utanför ett café. Jag hade aldrig sett det förut, men jag antar att Justin gjort det eftersom han bott här i ATL längre än vad jag gjort.
Vi klev ut ur bilen och gick in och satte oss i ett hörnbås. Justin tog upp menyn som låg på bordet och började läsa. Efter bara en liten stund la han ner den och vinkade med handen. En ung kille kom fram till oss och tog beställningen.

- Får man fråga vad du beställde?
- Våfflor! sa Justin glatt och log stort mot mig.
- Våfflor?
- Ja! Det här är ju stans bästa våffelställe, fast det visste du väl redan. Jag skakade på huvudet. - Skojar du? Har du inte ätit här? Herregud, då har du missat något!

Våra våfflor kom snabbt in och Justin vräkte i sig, och han hade rätt - våfflorna var supergoda. Jag förstod att de var stans bästa!
När vi ätit upp så satt vi och snackade en stund, om allt möjligt. Inte så mycket om oss själva, utan om allt som dök upp.

Framspolning:
En vecka har gått och så mycket har hänt på en vecka. Jag har svårt att själv tro det, men jag och Justin har faktiskt blivit mycket bra vänner. Jag har börjat se honom på ett helt annat sätt. Han är inte känd för mig, han är en vanlig människa. En trevlig sådan också!
Jag umgås också mycket med Chaz och Ryan, och även ganska mycket med Caitlin. Vi fem har blivit som ett gäng som alltid hänger tillsammans i skolan och utanför.

Jag snurrade runt på datorstolen när jag hörde att det knackade på dörren.

- Kom in! ropade jag och dörren öppnades. Pappa kom in.
- Jag åker och hämtar Alex nu. Ska du med?
Jag ställde mig snabbt upp och hämtade min väska. Jag slängde den över axeln och följde med pappa ner till undervåningen, och sedan vidare ut till bilen. Vi körde iväg till flygplatsen och det kändes som om vi stod och väntade i evigheter tills vi fick se..

---

HAHA, alla vet ju vad de får se.. men jag orkade inte skriva mer så jag avslutade så där :) hehe. Hoppas det inte blev för tråkigt kapitel. puss!