För fyra år sedan förändrades hela mitt liv.
Det var bara någon dag kvar tills min födelsedag när jag fick reda på vad som hade hänt. Min mamma hade dött i en bilolycka. Hon hade blivit påkörd av en alkoholpåverkad förare.
Mamma var inte bara världens bästa mamma, utan min bästavän och en av de personer som betytt mest i mitt liv. Innan själva olyckan var jag hur lycklig som helst, förmodligen världens lyckligaste tjej. Jag tyckte att jag hade allt som man kunde önska sig. Efter olyckan så gav jag upp med allt. Jag gick från att vara den glada tjejen till tjejen som alltid var olycklig.

Nu har det gått nästan exakt fyra år sedan mammas bortgång och jag kan inte direkt påstå att jag kommit över eller glömt det, men på något sätt har jag det.. Jag tror faktiskt att jag lärt mig att hantera allt mycket bättre.



20 Juli 2010:
Jag satt på den kalla stolen i köket. Pappa stod vid köksbänken och höll på med något, när han plötsligt vände sig om och höll en tårta i händerna. Pappa började sjunga och ställde ner tårtan på bordet och satte sig mitt emot mig. Jag kollade ner på själva tårtan, som nu stod framför mig. Det var en sådan jordgubbstårta som mamma alltid gjort till mina födelsedagar. Pappa hade inte riktigt lyckats, men jag såg att han hade försökt. Jag kollade upp på honom och han log mot mig. Jag log tillbaka och kollade på ljusen som satt i tårtan. De lös upp det mörka köket.

- Blås ut ljusen och önska dig något! sa pappa. Jag drog tårtan mot mig och blåste ut alla ljus med ett andetag.

- Nå, vad önskar du dig? frågade pappa. Jag kollade ner på tårtan.
- Pappa, började jag. - Jag vill flytta härifrån. Jag vill flytta långt härifrån.
Jag kollade försiktigt upp och mötte pappas blick. Jag såg att han var ledsen, men han nickade smått och jag såg ett litet leénde smyga sig fram i hans ansikte.

Nu sitter jag här, mindre än en vecka senare, i mitt nya rum i Atlanta, Georgia. Jag har ingen aning om varför vi flyttade just hit, till Atlanta, av alla ställen. Jag både gillade och ogillade flytten. Allt var så annorlunda gentemot Florida, men det kanske var det som var meningen. Jag ville ju komma bort ifrån allting och starta ett nytt kapitel i mitt liv.

Jag satte mig i den stora sängen och kollade runt i mitt rum. Det är mycket större och ljusare än mitt andra rum hemma i Florida. Hela huset är faktiskt mycket större, och nyggare. Det är nyrenoverat.

Jag reste mig upp ifrån sängen och packade upp det sista.

När jag var klar så bytte jag om till ett par shorts och en sport-bh. Jag sprang ner för trappan och tog på mig skorna.

- Pappa, jag sticker ut och joggar! ropade jag och pappa kom ut ifrån köket och log. Han såg nöjd ut. Han visste att jogga var något som gillade att göra, att det var något som fick mig lugn. Jag log tillbaka och sa hejdå innan jag började småspringa ut ifrån dörren. Jag satte i hörlurarna i öronen och musiken började spelas på den högsta volymen. Jag började jogga upp för gatan i ett ganska högt tempo, och sedan svängde jag vänster. Jag såg stranden längre fram och det fick bli mitt mål, dit jag ville springa idag. Jag tog fart och började springa ännu lite snabbare.
Jag började nynna på låten som spelades i mina öron och slöt mina ögon för bara någon sekund, och lät den varma luften och kalla vinden träffa min kropp. Jag var väl inne i min egna lilla värld, för plötsligt sprang jag inte på den hårda asfalten, utan det kändes mer som om jag svävade på moln.
Jag öppnade ögonen för att kunna se klart och såg ett par skor framför mig. Ett par snygga skor dessutom.

- Herregud, förlåt mig! sa han, personen, och en hand sträcktes fram. Jag kollade upp och fick se en ganska lång kille med kort, brunt hår och snälla ögon stå framför mig. Jag tog tag i handen och hävde mig upp.
- Gick det bra? frågade han. Jag la handen på höften och kände efter lite, jag hade ju trotsallt ramlat och slagit mig.
- Jadå, det gick bra, sa jag och log lite smått.
- Bra, sa han och stoppade händerna i fickorna. Han kollade ner i marken, för att sedan kolla upp på mig igen.  - Jag heter Ryan, Ryan Butler. Jag har inte sett dig förut, är du nyinflyttad?
- Nicole heter jag. Nicole Brown. Ja, det är jag.
- Jag måste gå nu, men vi kanske ses någon mer gång snart? sa han och log mot mig. Jag nickade och Ryan började gå. Han vände sig om och vinkade en gång, och jag vinkade tillbaka. Jag vände sedan på klacken och började springa mot stranden.

Jag satt där, på stranden, i säkert flera timmar och bara kollade ut mot vattnet. Jag gillade havet och stranden, vart jag än var på jorden. Det var en plats där jag kunde tänka, där jag kände mig som hemma och.. Det fanns inget negativt.
Efter en stund så blev klockan ganska mycket och jag började springa hemåt. Direkt när jag kom hem så sprang jag upp på mitt rum och tog en dusch. Efter det klädde jag på mig och gick ner till köket. På köksbänken låg en lapp.

"Jag är ute och handlar, kommer hem om en stund. Mat finns i kylskåpet. Kram /pappa"

Jag la ner lappen och gick direkt till kylskåpet. Jag tog ut tallriken med köttfärsås och spagetti och stoppade in den i mikron. Någon minut senare pep mikron till och jag tog ut tallriken och började äta.
När jag var klar gick jag upp för trappan och vidare till Alex's rum.

- Vill du se på film? frågade jag precis när jag öppnade dörren. Datastolen snurrade runt och en blond kille kollade förvånat på mig. Jag kollade förvånat på honom. Vem var han och vart var Alex?
- Öh, asså.. Alex är på toa, svarade han och log lite.
- Jaha okej, och vem är du? sa jag och la armarna i kors.
- Hans öh, eh, kompis. Vi går i samma basketlag. Jag heter Simon, sa han och sträckte fram handen. Jag gick fram till honom och hälsade på honom, och då insåg jag hur bra han såg ut. Han var riktigt snygg.

Dörren till toaletten öppnades och ut kom Alex. Han nickade, sådär typiskt som killar brukar göra, mot mig.

- Tja syrran! Jag ser att du har träffat Simon, trevligt trevligt. Kan du tänka dig att gå nu? sa han och puttade ut mig ur rummen.
Jag vände mig om och såg hur dörren smälldes igen precis framför mig. Vi har varit här i bara någon dag, och Alex har redan skaffat en kompis? Och han har börjat i basketlaget? Jag suckade och gick vidare till mitt rum.

En månad senare:
Det har nu gått en månad sedan jag flyttade hit till Atlanta. Det har inte hänt så jättemycket förutom att jag och Alex's basketkompis, Simon, blivit tillsammans. Vi blev det nästan direkt efter att jag träffat honom på Alex's rum.
Pappa och Alex känner sig väl lite mer hemma än vad jag gör. Jag vantrivs inte, men jag har inte fått så många vänner. Alex har börjat i skolans basket och hockeylag, och börjat träna stenhårt med båda lagen, även fast skolan inte ens börjat. Det är en vecka kvar tills den gör det, och jag, som inte brukar vara nervös, är riktigt nervös.

Jag böjde mig ner för att knyta mina skor och ställde mig sedan upp.
- Pappa! Jag sticker till Simon nu, okej? ropade jag upp till övervåningen. Pappa kom ner från trappan.
- Visst visst, var hemma till middagen bara, sa han och log. Jag log tillbaka och öppnade sedan ytterdörren. Jag började jogga upp för gatan och efter ungefär tjugo minuter så kom jag fram till hans hus. Jag sprang fram till dörren och plingade på. Efter bara en liten stund öppnades dörren.

- Åh, hej mrs Floyd! Är Simon hemma? frågade jag
Hon nickade och gick sedan in i huset och ropade på honom. Han kom ner, bara några sekunder senare. Han hade på sig sin röda High School jacka och ett par mörka jeans. Hans hår var ruffsigt. Med andra ord, han såg lika bra ut som vanligt.

- Hej snygging, mumlade han och kysste min hals. Jag rös till. - Mamma, jag går nu! skrek han och smällde igen dörren. Han vände sig om och kramade om mig hårt.

- Hur mår du? frågade han och tog tag i min hand. Vi började gå upp för den långa gatan.
- Jag mår bra, hur mår du själv?
- Jävligt trött, det blev lite för mycket igår. Annars bra, sa han och kollade på mig med ett leénde. 

Jag suckade lite och Simon började skratta. Jag log tillbaka mot honom och han stannade. Han tog tag i mig och drog mig intill sig. Han kysste mig, länge och passionerat. Tillslut släppte vi varandra.

- Sååå.. Om du nu är så trött, orkar du väl inte köra en springtävling? Synd, för då vinner jag som vanligt då, sa jag och tog fart, för att börja springa iväg från honom. Simon var väldigt snabb, men det var jag också och eftersom jag fått ett försprång så skulle jag lätt vinna det här.
- Nä, nu jävlar! hörde jag honom säga.
Jag fortsatte att springa. Jag kollade bak och han kom närmre och närmre. Jag började springa lite snabbare och svängde vänster och kom fram till stranden, istället för att fortsätta rakt fram på vägen. Simon fortsatte att följa efter och jag försökte springa snabbare men det var så svårt på sanden, nu när jag sprang vid strandkanten. Jag kollade bak en sista gång och såg att han precis var på väg att hoppa på mig. Han landade med en bums över mig och vi rullade runt i sanden. Han började kittla mig och jag försökte protestera men det var ingen idé, för han var så stark.

Han böjde sig ner och kysste mig. Jag kysste honom tillbaka och det övergick till hångel. Efter en stund slutade vi och jag rullade runt och satte mig ner bredvid Simon istället. Simon la armen om mig. Vi satt sådär en stund tills Simon kollade på klockan och ställde sig snabbt upp.

- Vart ska du? frågade jag när han ställt sig upp.
- Jag måste hem och käka innan träningen. Du kommer och kollar ikväll va? frågade han och jag nickade.
- Bra, då ses vi där, sa han och vi kysstes en sista gång innan han gick iväg. Jag kollade på honom tills jag inte kunde se honom längre. Jag vände då blicken mot havet och kollade på vågorna.

Ungefär tio minuter senare gick jag hem. Jag tog en dusch och tvättade bort all sand. Efter det tog jag på mig ett par jeans och en tröja, jag ville inte riskera att frysa nu på kvällen. Jag sminkade mig lite snabbt och gick sedan ner till köket, där jag gjorde iordning en sallad.

- Jag drar nu, ska du med mig? frågade Alex och slängde sin väska över axeln. Jag svalde min tugga av salladen.
- Öh, aa, eller? Om hur lång tid börjar träningen?
- Tjugo minuter, men vi måste värma upp först.
- Jaha, men då följer jag inte med, svarade jag och Alex suckade. Han sa hejdå och försvann ut från dörren. 
Jag åt upp och gick sedan och satte mig framför TV:n i vardagsrummet. Jag slog på MTV och kollade på det i kanske trettio minuter, innan jag tog mina saker och gick ut till bilen. Jag åkte iväg till skolan.

Jag hade följt med Alex hit den första veckan, för att kolla in stället. Vi båda skulle gå här när skolan började, fast inte i samma klass förstås. Jag skulle inte heller gå i samma klass som Simon. De båda två är två år äldre än mig, så de skulle gå i två klasser högre än mig. Det gjorde mig ännu mer nervös, då skulle jag inte känna någon i min klass.

Jag öppnade den stora dörren in till skolan och gick in i korridoren. Vaktmästaren stod utanför sitt rum. Jag hälsade på honom och gick sedan vidare, längst korridoren. Jag tyckte jag hörde att mobilen plingade till, så jag tog upp den men insåg att jag inte fått något SMS. Precis när jag var påväg att lägga ner den i fickan gick jag in i någon och slog i huvudet. Jag la handen på huvudet och kollade upp. Där stod någon jag kände igen, nämligen..  

---

FÖRSTA KAPITLET AV Favorite Girl!! Vad tycker ni?! Vill ni läsa mer??

Jag är verkligen jättenervös om vad ni ska tycka. Jag har själv inte planerat vad som ska hända i novellen, inte en enda sak, så jag improviserar i varje kapitel.. Vi får se hur det går hehe!!

UPDATE: Några av er kanske såg mitt dampiga inlägg om att jag inte ville skriva längre, och jag har ångrat mig. Såklart jag vill skriva!!! En sak har ändrats dock; Novellen skrivs i dåtid. Fast inte i dåtid då Justin inte är känd, utan i början av år 2010 (=Justin känd, fast inte superduperkänd)

KOMMENTERA FÖR MER!!! :D