- Hur förklarar du det där, jävla idiot? Har inte jag gjort det klart att hon är MIN tjej och att du ska hålla dina fingrar borta ifrån henne? 
- Jag förstår att bilden kan uppfattas fel.. började jag, men Simon avbröt mig. Han puttade upp mig mot väggen.
- Håll dig borta från henne, okej? Annars kommer allt bli jävligt jobbigt för dig!
Jag nickade och Simon släppte tillslut taget om mig. Jag gick tillbaka till Ryan.

- Vad ville han?
- Ingenting, mumlade jag och gick mot bänken där jag hade mina saker. Jag tog upp min mobil för att kolla vad klockan var, och såg att jag hade fått ett SMS ifrån Nicole.

*Hej, vill du ses ikväll?* stod det. Jag svarade ja, och stoppade sedan ner mobilen i fickan. Jag kollade bak mot Simon och såg att han stod och skrattade åt något med sitt 'gäng'.
Jag och Ryan fortsatte att köra basket, men blev än en gång avbrutna av Simon som drog tag i mig.



Jag backade bak några steg men han höll ett hårt grepp i min tröja och lyfte nästan upp mig.

- Sa inte jag åt dig att hålla dig borta från henne!? röt han och jag såg att han var riktigt förbannad.
- Öhm.. jo .. stammade jag fram och Simon släppte ner mig, men höll fortfarande i mig med en av sina händer. Ryan hade nu ställt sig bredvid mig och försökt få Simon att släppa mig. Han försökte få Simon att lugna ner sig.. Men det hjälpte inte. Simons lilla 'gäng', bestående av några killar från hans klass, försökte göra samma sak.

- Flytta på er! skrek Simon och alla backade bak några steg. - Justin, är det va? Jag upprepar mig, bad jag inte dig att hålla dig borta från Nicole, som är MIN tjej?

- Jo, det gjorde du, sa jag och försökte behålla lugnet i rösten. Simon ryckte tag i mig med båda händerna, så att jag slungades fram och tillbaka.
- Hur fan förklarar du att hon säger att hon ska vara med dig ikväll, när jag frågade om hon och jag skulle träffas?! röt han, rätt upp i ansiktet på mig. Jag fick hans spott i ansiktet.
- Ehh.. ehh.. Erhm..
- Nu har du inte mycket att säga va? Nu är du inte lika kaxig va? sa han och hån flinade. Han stod bara och kollade på mig, stirrade rakt in i mina ögon, ett tag. - Beaver, mimade han och släppte sedan taget om min tröja, och mig. Jag backade bak några steg och Simon började backa bakåt. Han mötte upp sitt 'gäng' och jag gick iväg till Ryan.

- Jävla idiot, mumlade jag och rättade till min tröja. Ryan nickade och jag tog basketbollen ifrån hans händer.

- BEAVER! ropade Simon. Jag hörde att det var han, jag kände igen hans röst. Jag vände mig om och såg att han gick emot mig.

- Vad vill han nu då? sa Ryan och jag gav honom basketbollen och gick emot Simon. Vi möttes upp i mitten av basketplanen. Hans gäng stod några meter bakom honom, medans Ryan stod några meter bakom mig.

- Vad fan är det nu då? sa jag och Simon ändrade ansiktsuttryck.
- Oj, helt plötsligt kaxig igen? Jag tror någon behöver sättas på plats, sa han och puttade mig bakåt. Jag ramlade självklart bakåt och tappade balansen, så jag satte mig på marken. Jag reste mig snabbt upp, och ställde mig framför Simon igen. Rätt var det var kände jag hur jag fick en smäll, precis vid ögat..

Ryans perspektiv:
Simon lyfte sin högerhand och slog till Justin, precis vid ögat. Det var inget snällt slag, det såg ut att göra riktigt ont. Jag gjorde samma sak som Simons kompisar, stod chockat och kollade på. Ingen av oss var beredda på det där.
Justin låg på marken i några sekunder, och precis när han var på väg att sätta sig upp igen tog Simon sats och förberedde sig på att sparka honom, precis på samma sätt som man sparkar en fotboll.

- EY! SLUTA! Skrek jag och sprang fram till honom, men Simon hann sparka honom. Inte så hårt som han planerat, men Justin fick en rejäl smäll i magen. Simon kollade upp på mig.
- Vad fan håller du på med? Du är fan störd! skrek jag och Simon hånflinade, och gick därifrån. Jag såg att han och hans lilla gäng blev stoppade i utgången, av några i personalen. Jag böjde mig ner och satte mig vid Justin. Han såg nästan sovandes ut.

- Justin, sa jag och fick ingen reaktion. - Justin! Kom igen! Jag puttade löst på honom och han öppnade ena ögat, det ögat han inte fått en smäll på.
- Ja, jag är här, jag har bara så jävla ont, sa han lågt och blundade sedan igen. Jag kunde se på honom att han hade ont.

Jag kollade upp och såg att en ung kille stod precis bredvid Justin.
- Behöver ni hjälp? frågade han och jag nickade. Vi hjälpte Justin upp och satte honom vid en bänk. Killen, som jobbade i baskethallen, sprang och hämtade ett glas vatten i cafeterian som Justin fick dricka. Jag och Justin satt på bänken i ungefär en halvtimme eller så, för efter den tiden kände han sig bättre och kunde gå.

Plötsligt lät Justins mobil. Jag letade fram den och han mumlade något om att jag skulle läsa SMSet. Jag öppnade upp det. Det var ifrån Nicole.

*Skulle inte du typ komma nu? Haha!* stod det. Jag läste det högt och Justin suckade. Han satt med huvudet mellan knäna.

- Säg att jag inte kan. Eller nej, säg att jag inte orkar för att jag är så trött efter basketen, mumlade han och jag skrev det. Precis när jag var på väg att stoppa ner mobilen i Justin's jacka så plingade den till.

Jag läste SMSet högt, igen. Det stod: *Jaha, tråkigt. Men du måste ändå komma över. Du glömde din väska och dina nycklar igår, när du sov över*

- Fan, suckade Justin och reste sig upp. Han visade ansiktet för första gången på trettio minuter.. och det var ingen vacker syn. Han var svullen och helt röd och blå runt ena ögat.

- Ehh, sa jag och Justin kollade på mig.
- Syns det mycket?
- Mm, ganska mycket!
- Fan, suckade han igen. Han tog upp sin jacka ifrån bänken och drog på sig den.

- Vadå? Ska du gå över så där till henne? Hon kommer ju typ.. ja, bli jättechockad?
- Jag vet, men jag har inget val.
- Vad ska du säga? frågade jag och Justin slog handen i pannan.
- Fan! Jag har ingen aning.. Kan vi typ inte säga att du råkade skjuta basketbollen i ansiktet på mig? Jag började nästan skratta, men när jag mötte Justin's blick så fattade jag att han var seriös.
- Visst, sa jag och vi gjorde ett handslag.
- Schysst.

Vi tog våra saker och gick ut till Justin's bil. Han åkte hela vägen hem till mig, och stannade utanför mitt hus.

- Ska du fortfarande hem till henne? frågade jag och Justin nickade. - Okej. Men jag ska hem nu då. Lycka till. Och grattis, till att du sov över igår, sa jag och skrattade. Justin skrattade också och skakade på huvudet.
Precis när jag var på väg att kliva ur bilen så ringde min mobil. Jag svarade och insåg att det inte var min mobil, utan Justin's.

- Ryan? sa personen. Det var Nicole.
- Öh, hej. Ja. Det är Ryan.
- Varför har du Justin's mobil?
- För att .. Därför. Jag var med honom. Han kommer strax över till dig.
- Okej.. Vi ses imorgon. Hejdå, sa hon och la på.
Jag gav mobilen till Justin som kollade mystiskt på mig. Jag förklarade att det var Nicole och han skrattade, och tog sin mobil. Vi sa hejdå och han åkte iväg.

Nicole's perspektiv:
Varken pappa eller Alex var hemma, som vanligt. Jag hade hoppats på att Justin kunde sova över idag också, men ändrade sig plötsligt och ville inte det. Varför, det har jag ingen aning om. Jag hade därför bestämt mig för att träffa Simon istället. Eller, det var han som hade ringt mig och frågat. För en gångs skull.

Jag gick runt i lägenheten och väntade på att Justin skulle komma förbi och hämta sin väska och sina nycklar, men han kom aldrig. Precis när jag var på väg att ringa honom för andra gången, så plingade det på dörren. Jag sprang fram till dörren och öppnade den. Där, stod som jag hade väntat Justin, med en gigantisk blåtira runt hans ansikte. Jag blev så chockad att jag inte visste hur jag skulle reagera.

- Jaja, jag vet, sa han och trängde sig förbi mig. Han haltade lite. Jag vände mig om och stängde dörren. Justin vände sig om och kollade på mig.

- JUSTIN? Vad fan har hänt med dig? sa jag och sprang fram till honom.
- Inget, sa han och började gå runt i mitt hus. Jag följde efter honom.
- Jag är inte dum i huvudet, vad har hänt? Hur fan fick du en blåtira, som den här?! Och varför haltar du?! Han gick in i vardagsrummet, tog sin väska och sina nycklar som låg där, och gick sedan ut i hallen igen.
- Det är ingenting, sa han och log. - Ryan råkade kasta en basketboll i ansiktet på mig.
- Jaha.. Okej, sa jag och kollade på honom. Jag visste att han inte talade sanning, men han ville ju tydligen inte berätta.. Så det kanske var bäst att inte fråga honom. Jag ville inte göra honom irriterad.

- Öhm, ja. Jag ska.. började Justin, men avbröts att det plingade på dörren.
- Vänta lite, sa jag och gick förbi honom och öppnade dörren. Där stod Simon. Jag kramade om honom och kysste honom snabbt på munnen, och flyttade sedan på mig. När Simon fick se Justin så ändrades hans glada ansiktsuttryck till surt och irriterat. Samma med Justin. Jag stod och kollade på dom ett tag.

- Ehhh, sa jag i ett försök att avbryta den tystnaden. Simon och Justin stod och stirrade ut varandra, men Justin avbröt det hela och vände sig om mot mig.
- Ja, men jag ska gå nu. Vi ses imorgon. Okej? sa han och flyttade sig mot mig. Han haltade så mycket, så jag gick mot honom istället. Vi kramade om varandra. Det kändes faktiskt som en extra lång kram, men jag hade inget emot det. Justin släppte taget om mig och log.
- Vi ses imorgon, hejdå, sa jag och Justin sa samma sak. Han haltade förbi Simon som stod mitt i dörren. Justin fick nästan pressa sig förbi Simon.

Så fort Justin försvunnit ut genom dörren, så försökte Simon stänga den. Jag sa åt honom att inte göra det, då jag kollade medans Justin haltade mot hans bil. När han suttit sig i bilen så stängde jag dörren och Simon såg genast mycket nöjdare ut.

- Vad fan gjorde den där tönten här? sa Simon irriterat, men ändå med en mjuk ton i rösten. Han drog mig intill sig och kysste mig.
- Han hämtade sin väska. Han glömde den när han sov över här igår, sa jag när han släppte mig. Simon bara stirrade på mig, utan att säga någonting. Han såg riktigt förbannad ut. Jag kunde se det i hans ögon.

---

BARA JAG SOM HATAR SIMON JUST NU? :O Kommentera!!

(En annan sak. Det kanske bara är jag, men börjar kapitlena bli allt konstigare & konstigare att läsa? Om ni förstår vad jag menar?)

Update: SNÄLLA, jag ber er. Sluta klaga, hata och allt vad ni gör. Ni får mig att inte vela blogga längre. Hoppas ni fattar det. (Detta gäller inte er som kommenterar snällt). Jag kommar INTE att blogga något ikväll. Gissa varför..

Update 2: Jag ska tänka en stund till.. Men i värsta fall kanske jag kommer med ett dåligt besked/beslut, ja ni förstår! Trevlig valborg :)