- Läget är kritiskt, men vi gör allt vi kan. Hon har en punkterad lunga, brytet revben, bryten arm och fot. Det finns en risk till hjärnskada också, eftersom att hon landade på huvudet.
Jag bara kollade på doktorn. Menade han allvar? Jag visste inte riktigt hur jag skulle säga eller reagera. Jag kände att någon nästan klämde sönder min hand. Jag vände mig mot Justin och han satt nerböjd. Ena handen på pannan och andra i min hand. Jag drog blicken från honom och kollade på doktorn igen.
- Vi gör allt vi kan och vi meddelar er när något händer, sa han och reste sig upp.



Justins perspektiv:
Det hade nu gått fyra dagar, och Claudia hade inte visat något tecken på att hon.. fanns där. Jag satt på en stol utanför Claudias rum, med Patricia bredvid mig. Det var bara vi två här. Caitlin, Chris, Ryan och Chaz behövde gå i skolan och Carl jobbade, men de kom hit på vissa lunchraster och såklart efter skolan.

- Justin, gå och ät någonting, sa Patricia plötsligt. Jag kollade upp på henne.
- Det är lugnt, jag är inte hungrig, sa jag och försökte hålla rösten lugn, försökte att hålla kvar gråten i halsen. Jag var faktiskt hungrig, men jag brydde mig inte.
- Du har inte ätit på tre dagar och det är inte bra. Inget kommer att hända medans du är borta, gå och ät något bara.
Jag kollade på henne och såg att hon pressade fram ett leénde. Jag försökte göra detsamma men lyckades inte. Jag ställde mig upp och kollade in i Claudias rum. Där låg hon, lika stilla och fridfullt som vanligt. Jag gick med tunga steg längst korridoren och svängde vänster in i cafeterian. Jag beställde en macka och en juice, och satte mig ner vid ett bord. Jag började sakta äta men kände att jag inte riktigt hade någon appetit.
Plötsligt kände jag hur någon fotade mig och när jag kollade ut genom det stora fönstret såg jag att det stod ett flertal paparazzis där. Jag blev riktigt förbannad och kände för att bara slå sönder fönsterrutan, men jag behärskade mig. Jag reste mig snabbt upp och sprang tillbaka till Patricia.. och Claudia.

- Vad hände?
- Jävla paparazzi jävlar! Kan jag inte få ha ett eget privatliv eller? Fyfan vad jag hatar de! svor jag och hon såg chockad ut. Jag brukade inte svära i hennes närvaro. Hon kollade på mig med en menade blick.
- Förlåt, mumlade jag och hon nickade. Hon la handen på min axel.
- Det är okej. Jag förstår dig. Det måste vara jobbig, sa hon och hennes röst var så lugn att det kändes som om allt var bra.

- Du, tror du att allt kommer att bli okej med Claudia?
- Jag vet faktiskt inte. Vi kan inte göra annat än att be och hoppas.

Efter en timme eller två som Carl tillbaka från jobbet och han satt med oss.

Någon/några dagar senare:
Saker har både blivit sämre och bättre med Claudia. Hon har ju problem med andningen, men det går bättre och bättre att andas själv, utan hjälp. Hon har även kunnat få gips runt armen och foten. Hjärnskadan vet de inget om, men de tror att det finns en risk att hon har en - och att det är därför hon inte öppnat ögonen än.

Jag gick som vanligt in och satte mig hos henne. Det var okej att göra nu. Jag började gråta av att bara se henne. Jag klarade inte av att se henne så här.

- Öhm, hej, började jag. - Jag saknar dig, som vanligt. Jag vill bara kunna ta upp dig, krama dig, kyssa dig och få vara med dig. Jag saknar allt med dig. Fan, först Caitlin och nu du. Jag hoppas bara att du vaknar upp, som hon gjorde. Jag gick fram till henne och kysste försiktigt hennes panna innan jag satte mig på stolen bredvid sängen.
Jag hörde hur dörren öppnades och när jag kollade dit så stod Ryan där.

- Hey man, sa han och drog en stol och satte sig bredvid mig.
- Har du slutat skolan? Vart är de andra?
- Nej, jag bad om att få gå tidigare, sa han och la sin hand på Claudias.
Jag kollade på honom och såg att han började gråta. Det kändes som om mina tårar var slut och de tårar som kom ut gjorde ont att gråta, men ändå kom de. Jag kunde inte sluta gråta. Jag såg hur Ryan böjde sig ner mot Claudia.
- Allt kommer att bli bra, allt kommer att bli bra, sa han lågt. Jag ville tro på de orden.

Senare på kvällen, när alla förutom Carl, Patricia och jag hade gått så kom mamma, Scooter och Kenny förbi.

- Vi ville bara lämna av lite blommor, sa mamma och log lite smått. Hon höll upp en blombukett och försvann sedan in till Claudia.
- Jo Justin, det är så att.. började Scooter.
- Avboka intervjun idag. Och imorgon. Jag stannar här tills Claudia vaknar, avbröt jag honom och han kollade besviket på mig.
- Jag förstår, men..
- Då förstår du tydligen inte. Jag stannar här tills hon vaknar.
- Okej, ska jag avboka allt?Jag nickade och han gick fram till mig och kramade om mig.
Han gick ut ur rummet och jag följde efter honom. Mamma och Kenny stod inne hos Claudia, tillsammans med Carl och Patricia.
Jag satte mig på samma stol som vanligt och tog upp mobilen. Jag gick in på Twitter. Jag hade inte varit inne där sedan själva tävlingen och det hade varit mycket rykten och drama sedan dess. Jag fick skuldkänslor för att jag inte hade sagt något till mina fans, och att jag skulle vara tvungen att avboka konserten. Jag hoppas att de förstod.

"I close my eyes and pray" twittrade jag och loggade sedan ut därifrån.
Jag satt och bara kollade på den vita väggen som var framför mig, tills någon kom fram och störde mina tankar. Det var en tjej i min ålder, som höll i en nalle och en blombukett. Hon sträckte fram allt till mig och jag kollade förvånat på henne.

- Min syster ligger här på sjukhuset och jag har sett att du varit här de senaste dagarna, och alla vet ju att Claudia är din flickvän, och jag har sett att det är hon som ligger där inne. När du twittrade det där blev jag helt säker på att något hade hänt, och du ska bara veta att jag ber för henne, varje dag.
Jag kollade på henne och tog emot allt hon sträckte fram.
- Tack, sa jag och kramade om henne. - Jag ska be för din syster också.

Hon gick iväg och jag gick in till Claudia en sista gång. Jag satte mig bredvid henne.
- Jag älskar dig, sa jag till henne samtidigt som jag höll i hennes hand och kysste hennes panna. Hon öppnade ögonen och kollade på mig. Rakt på mig. Jag trodde först att jag drömde, och blinkade till flera gånger. Jag kände ett glädjerus genom hela kroppen. Hon stängde sakta ögonen och jag bestämde mig för att sova över i hennes rum, istället för "mitt" rum (jag har fått ett eget rum här på sjukhuset, där jag kan sova). Så den natten sov jag hos henne.
Nästa dag vaknade jag tidigt. Min mobil pep till och alarmet sattes igång. Jag tog upp den och såg vad det stod över hela skärmen: "Ettårsdag". Jag suckade och la ner den igen. Jag hade planerat våran ettårsdag hur länge som helst, men nu skulle vi behöva spendera den på ett sjukhus. Jag kollade på Claudia och hon var inte ens vaken.
Jag gick upp och ringde Kenny. Han bodde på ett hotell i närheten, så han kom snabbt över.

- Kan du vakta Claudia? sa jag samtidigt som jag tog på mig min jacka.
- Okej? sa han frågandes.
Jag vandrade runt nästan hela sjukhuset innan jag kom fram en present-shop. Jag gick in dit och köpte den största bukett som fanns, en chokladask och en stor nallebjörn. Jag betalade för allt och gick upp till Kenny igen. Det var bara han utanför Claudias rum. Patricia och Carl låg förmodligen och sov.

- Hon kan andas utan maskinen nu, sa Kenny glatt och jag kollade chockat på honom.
- Vvva?
- Gå in till henne, sa han och klappade mig på axeln.
Jag öppnade försiktigt dörren och där låg hon, som hon alltid legat, helt stilla. Hon hade inte ögonen öppna.
Jag gick fram till hennes säng och la den gigantiska nallen och allt annat på bordet bredvid sängen, innan jag satte mig på stolen bredvid henne. Jag tog hennes hand och kramade den hårt. Jag kände hur hon kramade tillbaka och jag lyfte upp hennes hand och pussade den.

- Idag är våran ettårsdag älskling. Jag hade planerat så mycket för oss, men nu är vi här på sjukhuset och det kommer verkligen inte bli som jag planerat. Jag är ledsen för det. Det viktigaste just nu är att du överlever, för annars vet jag inte vad jag ska göra. Du är mitt allt, hela min värld. Utan dig finns inget mig, sa jag. Jag såg hur Claudia vred på sig pyttelite. Det var kanske en ryckning, vad vet jag?

- Öhmööh, mumlade hon tyst och jag log stort.

- Tänk att det har gått ett år. Ett år sedan vi träffades. Ett helt år. Det bästa året jag någonsin haft. Jag älskar dig, sa jag och hon öppnade ögonen. Hon stirrade på mig och jag på henne.
- Jag älskar dig, sa hon tyst. Jag såg att hon led av att prata, jag såg smärtan i hennes ögon.
- Sch, du behöver inte prata. Jag vet att du älskar dig, men jag älskar dig mer. Hon log lite smått mot mig och jag kramade hennes hand.