- Tänk att det har gått ett år. Ett år sedan vi träffades. Ett helt år. Det bästa året jag någonsin haft. Jag älskar dig, sa jag och hon öppnade ögonen. Hon stirrade på mig och jag på henne.
- Jag älskar dig, sa hon tyst. Jag såg att hon led av att prata, jag såg smärtan i hennes ögon.
- Sch, du behöver inte prata. Jag vet att du älskar dig, men jag älskar dig mer. Hon log lite smått mot mig och jag kramade hennes hand.



Caitlins perspektiv:
Jag satt ner på min vanliga plats i mattesalen och min klass hade prov. Jag hade gjort två tal av tjugofyra, och det hade snart gått en timme. Duktigt!
Jag kollade upp och såg att de flesta i klassen gjorde det. Jag mötte Alex's blick och han kollade nervöst på mig. Jag kollade ner på pappret igen och alla siffror och ord flöt ihop till en enda stor röra. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag fick nästan panik av tystnaden och av eleverna som ställde sig upp och lämnade in pappret.
Plötsligt bröts tystnaden och en mobil började ringa. Jag kände direkt igen ringsignalen. Ryan's mobil. Jag vände mig om och Ryan kollade ner på mobilskärmen. Våran lärare kollade surt på honom.

- Sorry, måste ta det här, sa han och ställde sig upp. - Mm, okej. Va? Är du seriös? Vi kommer på direkten! sa han glatt och ett stort leénde spred sig över hans ansikte.
- Ryan, du stör. Jag måste tyvärr ta din mobil också, sa vår lärare och sträckte fram handen. Ryan gick fram till honom och sa någonting och han nickade. 
- Caitlin, Chaz, kom nu!
Jag kollade på Chaz och han såg lika förvånad ut som mig. Vi ställde oss upp, sa hejdå till klassen och gick ut ur klassrummet.

- Vad var det där om? frågade Chaz och stoppade händerna i bakfickorna.
- Claudia är vaken! sa han och vi alla började nästan hoppa upp och ner. Det måste ha sett väldigt roligt ut, men det brydde vi oss inte om.
- Vänta, är du seriös? frågade jag efter en stund. Ryan nickade ivrigt och jag nästan skrek. Jag kunde inte tro det!

Vi sprang och hämtade Chris i hans klassrum innan vi sprang vidare till skåpen och hämtade våra saker, och därefter ner till bilen och körde snabbt till sjukhuset.
Vi tog hissen upp till Claudias rum och det satt ingen utanför. Vi gick fram till det stora fönstret och såg Justin sitta där inne och hålla henne i handen. Vi öppnade dörren och klev in.

- Hon är vaken, hon är vaken, sa Justin och log stort. Det var det första leéndet jag sett sedan själva tävlingen. Han har sett så himla ledsen och förstörd. Det var skönt att se honom glad igen.
Vi drog in stolar till Claudias rum och satte oss runt hennes säng. Jag kollade på henne. Hennes ögon var slutna och hon såg nästan exakt ut som förut.
Vi satt där i någon timme eller två innan hon vände på huvudet och öppnade ögonen. Hon kollade på mig och Justin och jag kunde se ett litet leénde på hennes läppar. Jag ställde mig upp och kramade om henne. Inte för hårt dock, då jag visste att hon hade ett par brutna revben och en spräckt lunga. Det hade även visat sig att Claudia inte hade fått någon hjärnskada, bara en kraftig hjärnskakning.


Dagarna gick och vi åkte som vanligt till Claudia, varje dag efter skolan. Justin var med henne varje dag, dygnet runt, men nu när han visste att hon mådde bättre så tillät han sig själv att äta och gå ut och ta frisk luft. Det var bra, för nu mådde han själv bättre och såg friskare ut. 

Det hade nu gått lite mer än en vecka sedan själva tävlingen och Claudia var helt vaken. Vissa stunder var hon mer stark och vissa stunder var hon svagare, men hon mådde bra och hon var vaken. Det var bara en dag kvar tills hon skulle få åka hem, om allt gick som planerat.

Justins perspektiv, nästa dag:
Jag vaknade av att någon kom in i rummet. Det var Claudias läkare, dr Newman, som kom in i rummet.

- Oj förlåt. Väckte jag dig? sa han med en låg röst, och gick fram till mig. Jag skakade på huvudet och han log. Han gick runt sängen och ställde sig på andra sidan. Han började känna på Claudia och hon ryckte till och öppnade ögonen. Hon kollade på mig.

- Godmorgon älskling, sa jag och hon log.

Dr Newman började fixa med några slangar som satt kopplade till Claudia. Han tog bort de. Han lyfte upp hennes arm och bad henne röra på fingrarna.

- Okej, är du redo att få röra på dig lite?

- Ja, jag tror det, sa hon och han kopplade bort ännu någon slang. Hon satte sig sakta upp och jag hjälpte henne att resa sig. Jag, med hjälp av dr Newman, hjälpte henne över till rullstolen och rullade sedan henne ut ur rummet. Jag körde henne längst gången och runt på sjukhuset. Dr Newman gick bredvid mig.

- Känner du för att gå några steg?
Claudia nickade och vi båda hjälpte henne upp. Jag stöttade henne på min arm och hon tog kanske tio steg innan hon satte sig ner i rullstolen igen.

- Bra, jättebra! sa dr Newman och log stort. Jag kollade på Claudia och hon gjorde detsamma.

Jag körde runt henne på sjukhuset och hon fick ta några steg själv, då och då. När vi var klara så körde vi tillbaka till rummet och Claudia fick lägga sig på sängen. Dr Newman gick fram till henne.
- Hur känns det?
Jag kollade på Claudia och såg att hon kände efter. Jag nästan såg smärtan som hon upplevde.

Claudias perspektiv:
Jag kände efter och kände hur både armen och benet värkte och det kändes som om de brann innanför gipset. Det gjorde också ont att andas. Jag tänkte efter. Om jag sa att jag hade ont, kanske jag skulle behöva stanna här ännu längre? Och det ville jag verkligen inte. Jag bet ihop, det var ändå inte så farligt.

- Nejdå, det känns bra, svarade jag och log mot både dr Newman, Justin och pappa, som hade kommit upp. Justin kollade lite besviket på mig. Jag tog hans hand och han log lite smått mot mig.

- Bra. Är du redo att få åka hem då?
Jag nickade och han log.

- Här har du två mitellor, en salva och några tabletter för smärtan. Hon kan ta max två tabletter per dag. Glöm inte återbesöket om en vecka!
Justin tog emot den lilla väskan och nickade. Han körde mig till hissen och vi åkte ner till sista våningen. Där väntade mamma och pappa. De båda kramade om mig i flera minuter innan vi gick, eller Justin körde ju mig, ut till bilen. Mamma och pappa hoppade in i framsätet efter att ha hjälpt mig in där bak, och lastat in rullstolen i bakluckan. Jag skulle behöva den tills min fot läkt.
Justin satte sig nära mig och tog tag i min hand. Han kollade på mig och jag på honom. Han lutade sig fram mot mig.
- Mår du verkligen bra? Jag vill inte att något ska hända, sa han lågt i mitt öra och jag skakade på huvudet.
- Nej, jag mår bra. Jag lovar, sa jag och han kysste min tinning.

Vi körde hem till mig och satte oss i köket. Justin satte sig mittemot mig och bara kollade på mig, och jag på honom. Han var så vacker. Jag la min hand på bordet och Justin gjorde detsamma, och la sin hand över min.
Mamma harklade sig.

- Jag tänkte laga fixa lite mat. Vill ni ha? frågade hon och jag mumlade "ja" utan att ta blicken ifrån Justin.

- Okej, då börjar jag med maten, sa mamma och jag hörde hur hon började plocka fram massa kastruller.

Mamma gjorde en rätt med kyckling till henne, pappa och Justin, medans jag tog lite yoghurt. Jag var inte så hungrig och det gjorde ganska så ont att äta, så jag ät hellre det än någon kycklingsrätt.

När vi ätit upp och suttit och ätit ett tag så fick jag hjälp av pappa och Justin upp till rummet. Jag satte mig på sängen och Justin började gå mot mig. Han satte sig bredvid mig och började kyssa min hals.

- Justin, jag måste duscha. Kan du hjälpa mig?

- Med nöje, svarade han och log. Jag började klä av mig och han sprang ner och hämtade två plastpåsar. En som jag kunde ha runt benet och en runt armen. Justin hjälpte mig in i duschen och ställde sig sedan under strålen med mig. Han hjälpte mig att tvåla in mig och tvätta mitt hår.
När vi var klara så fick jag hjälp att komma ut ur duschen. Justin smörjde även in min kropp och hjälpte mig att klä på mig.

Jag kröp ner under sängen och la mitt ben tillrätta. Samma med armen. Justin la sig ner bredvid mig och höll om mig, ganska så hårt. Lite för hårt!
- Justin, mumlade jag.
- Mm?
- Du får gärna hålla om mig, men jag har lite ont i revbenen. Kan du hålla lite lösare?
Han släppte direkt och höll om mig mycket lösare.

Efter en liten stund kände jag hur jag blev törstig. Jag hade ju svårt att resa mig upp så jag väckte Justin och han gick och hämtade ett glas vatten åt mig, innan han kröp ner bredvid mig igen.

- Justin, förlåt om jag är typ handikappad. Det är skitjobbigt, jag kan fan inte göra någonting. Förlåt.

- Älskling, det är helt okej. Jag gillar att smörja in dig, hehe, sa han och jag kände nästan på mig att han log, även fast det var jättemörkt.

---

Herregud vad dåligt. Jag kan ju säga att det inte var min bästa episod jag skrivit haha!

NÄSTA EPISOD KOMMER OM TRE MINUTER, måste bra skriva klart den!!!