Fyra dagar senare:
Jag klev upp tidigt på morgonen och väckte Caitlin. Vi åt frukost, gjorde oss snabbt iordning, tog våra saker och åkte iväg till stallet. Idag var tävlingsdagen.
Jag öppnade den stora stalldörren och hästarna började att gnägga. Jag kollade bak på Caitlin och vi båda log. Jag gick in och Caitlin stängde dörren efter oss. Jag gick fram till Destiny's box och såg att han låg ner. Direkt när han fick syn på mig så gnäggade han lågt och ställde sig upp. Han tryckte mulen mot gallret.
- Hej gubben, sa jag och sträckte fram handen mot hans mule. Jag öppnade boxdörren och gick in till honom. Jag kramade om honom och gav honom ett par morötter innan jag stängde boxdörren och gick iväg till Caitlin. Vi började direkt att ge hästarna mat, sopa stallgången, mocka alla boxar och ta ut och in hästar i hagen. När vi var klara så försvann Caitlin in till Sting och jag gick iväg till Destiny.

Jag knäppte fast honom i stallgången och började rykta honom och fläta hans man. Efter ungefär tre timmars fixande så var både jag och Caitlin klara med Destiny och Sting.
Mamma kom och vi lastade in hästarna i transporten och åkte iväg. Lite mindre än en timma senare så var vi äntligen framme. Vi stannade och klev ur bilen och lastade ut hästarna. Vi ledde iväg de till ett stall som låg på själva anläggningen och kollade så att allt var bra med de.

- Nervös? frågade Caitlin mig när jag var påväg att stänga Destiny's boxdörr.
Jag tänkte och kände efter. Jag var väldigt nervös.
- Ja, jättenervös, sa jag och nickade. - Du då?
- Det ska nog gå bra, tror jag. Det kommer att gå jättebra för dig, sa hon och klappade mig på axeln. Jag log mot henne och vi gick iväg till ridhuset för att kolla in tävlingsbanan.
Det var inte speciellt många här, här i stallet och på anläggningen, som stressade runt - så det var väldigt skönt. Nu kunde både jag och Caitlin gå banan i lugn och ro.
När vi var klara med det gick vi tillbaka till stallet och sadlade hästarna för att rida runt lite på området, för att se hur allt såg ut. Det var en väldigt fin anläggning, med stora hagar, ridhus och stall. Det skulle nog komma många människor idag.

Vi fixade sedan lite mer med hästarna. Det kom fler och fler människor och allt började bli stressigt. Jag och Caitlin bytte om innan vi gick och kollade in banan en gång till. Nu såg hinderna mycket högre ut och jag kände en stor klump i magen. Jag försökte intala mig själv att det skulle gå bra, men det var svårt. Allt var så annorlunda gentemot tävlingarna som jag varit på i Sverige.

Tiden flög iväg och det var dags att rida fram hästarna. Jag sadlade och tränsade Destiny innan jag gick ut, tillsammans med mamma, till ett av ridhusen. Det var fullpackat med människor och hästar.

- Oj, här var det många, sa mamma och suckade. - Ska vi prova vår tur i andra ridhuset?
Jag nickade och vi red iväg till ridhuset som låg mittemot. Där var det inte alls lika många. Jag började rida fram och efter ett tag provade jag att hoppa några hinder.

- Helt okej, prova igen, skrek mamma och jag gjorde som hon sa, och det gick bättre.

Vi hann inte rida fram så länge innan det var min tur att rida in på banan. Klumpen i magen var fortfarande kvar när jag red iväg till ridhusets stora dörr. Jag stod där och väntade en stund medans den som var där inne red. Någon ropade mitt namn och när jag vände mig om så såg jag Caitlin stå där.

- Caitlin! Har du redan ridit? sa jag medans hon gick mot mig.
- Ja, det gick jättebra. Jag vann! sa hon och höll upp rosetten. Jag skrattade och gratulerade henne. Det var nämligen så att jag och Caitlin tävlade olika klasser, så vi tävlade inte mot varandra.
Dörrarna öppnades framför mig och en glad tjej kom ut på sin häst. De ropade in mig.

- Lycka till Claudia! Det kommer att gå jättebra, sa Caitlin och log. - Jag finns på läktaren!
Jag nickade och red in på banan. Jag red runt en stund och fick se Justin, Chaz, Ryan, The Beadles och deras familj, plus min mamma, stå på läktaren och heja på mig. Det kändes bra det. 
Domaren ropade att jag fick börja hoppa, så jag satte mig ner i sadeln och red fram Destiny. Jag kände hur nervositeten sakta började släppa när jag red mot första hindret.

Caitlins perspektiv: 
Jag ställde mig bredvid Ryan på läktaren. Han kramade om mig och alla andra gjorde detsamma. Claudias mamma, Patricia, kom fram till mig och kramade om mig.

- Grattis, du var jätteduktig! sa hon och log. Jag tackade och log tillbaka.

- Kolla, hon börjar rida nu! skrek Chaz och pekade på Claudia. Jag gick och ställde mig bredvid Justin. Han kollade på mig och log.
- Det kommer att gå bra, sa jag och log mot honom. 

Hon red mot första hindret och sedan kom hinderna en efter en. Jag såg hur hon fick kämpa med Destiny, men han hoppade galant.

Hon var nu på det näst sista hindret som var en kombination, två hinder i följd, och även de högsta hindrerna på banan. Jag såg hur Destiny började sakta ner även fast Claudia smackade. Han började vingla och samtidigt som något barn skrek tilll på läktaren så hoppade han till och bockade. Det var tur att Claudia satt kvar.

Claudias perspektiv:
Jag blev riktigt förbannad på Destiny. Det hade känts jättebra men nu, på näst sista hindret, så skulle han självklart börja hålla på. Han blev lite småseg och började böcka, och jag visste att om jag inte hade tillräckligt med fart så skulle jag riva hindret. Jag bankade till honom hårt i magen precis framför hindret, men det var försent. Han rusade igenom hela hindret och plötsligt låg jag på marken, med honom över mig. Allt blev svart. 

Caitlins perspektiv:
Destiny kunde inte trampa av och red igenom hela hindret. En bom hamnade precis framför honom och han snubblade över den och Claudia kunde inte sitta kvar. Det såg inte så farligt ut tills Destiny gjorde en kullerbytta och hamnade över Claudia. Han ställde sig snabbt upp men vad jag såg så råkade han trampa till Claudias arm.
Ridhuset, som nyss hade varit pratigt, blev helt tyst och alla ställde sig chockat upp och kollade ut över kanten. Claudia reste sig inte upp. Patricia och min mamma, Sandi, hoppade ner från läktarkanten och sprang fram mot Claudia. 
Jag sneglade mot Justin och han såg riktigt chockad, rädd och ledsen ut. Han var påväg att hoppa ner från läktarkanten men jag stoppade honom. 
- Nej Justin. Du är inte hästvan. Det kan bara bli värre då. Lita på mig. Jag hoppar ner, okej?
Jag kollade snabbt på Claudia och hon hade fortfarande inte rest på sig. Jag kände hur det stack till. Varför hade hon inte vaknat? Jag kollade tillbaka på Justin och han nickade. Han hade tårar i ögonen. Jag hoppade ner från läktarkanten och sprang fram till Claudia.

---

Vad tycker ni? Vad kommer att hända? Var detta bra/dåligt? KOMMENTERA.