Den natten sov Olga hemma hos mig. Det hade känts som om jag glömt bort henne, inte umgåtts lika mycket med henne, på den senaste tiden. Men nu var allt normalt och jag insåg vilken bra bästa vän hon faktiskt var.



Fyra månader senare (Claudias perspektiv):
Det hade gått minst två månader sedan jag och Justin senast snackade. Vi hade hållt kontakten nästan varje dag, men sedan hade det blivit mindre och mindre telefonsamtal och SMS. Tillslut hade det bara runnit ut i sanden och nu snackade vi nästan aldrig, kanske nåt SMS då och då, men inte ofta.
Jag var jätteledsen över det och vet faktiskt inte varför det hade blivit så. Det var absolut inte meningen, men det var nog bara att vi båda inte orkat längre, att vi gett upp. Jag hade ingen aning om hur jag kände för detta. Jag var ju otroligt ledsen men jag hade ändå lärt mig acceptera det på något sätt..

Justins perspektiv:
Jag vaknade av att jag fick ett SMS. Jag tog upp mobilen och läste det. Smset var ifrån Nathalie.
*Jag är vid ditt hus om typ fem minuter. Jag har en känsla av att du inte är uppe, men då får du allt skynda dig. Puss*
Fem minuter? Skojade hon? Jag tvingade mig upp från sängen och när jag äntligen kommit upp därifrån så plingade det på dörren. Jag tog på mig en tröja och gick ner i bara det och kalsonger.
Jag öppnade dörren och där stod Nathalie, lika glad som alltid. Vi hälsade och hon kramade mig länge, tills jag backade undan.
- Jag ska bara gå upp och ta på mig något, kom! sa jag och började gå upp till mitt rum. Hon följde efter.

Jag gick fram till byrån och tog ut ett par byxor som jag snabbt drog på mig.
- Jag är vrålhungrig, kan vi inte käka?
- Jo visst, har du något hemma?
- Nä, tror inte det. Vi kan väl äta ute? Du vet på ett sånt där frukost ställe?
- Det blir super, sa hon och log.

Vi tog på oss allting, ringde Kenny, och åkte iväg. Vi åkte direkt iväg till frukoststället och började käka.
När vi var klara gick jag ut därifrån med armen runt Nathalie. Såklart var det massor av paparazzis som skulle fota, filma och ställa massvis med frågor. Jag skrattade och skakade på huvudet åt nästan varje fråga. Plötsligt, när vi nästan droppat alla andra paparazzis bakom oss, sprang en kille fram till mig och Nathalie.

- Bieber! Bieber! Bara en fråga!
- Öhm okej, fråga på, sa jag medans jag fortsatte gå.
- Vad hände med Claudia? Är det du och Nathalie nu?
Jag stannade upp och kollade på honom, rakt in i hans kamera, i några sekunder. Hur visste han om mig och Claudia? Jag skakade surt på huvudet, släppte armen om Nathalie och hoppade in i bilen och åkte därifrån.

Claudias perspektiv:
Jag satte mig vid datorn och kollade in Justin's Twitter. Det var, som vanligt, det första jag alltid gjorde när jag satte mig vid datorn. Han hade inte twittrat på ett tag. Förut hade han alltid skrivit glada meddelanden till sina fans och sånt där, men de senaste fyra månaderna hade han inte gjort det längre. Jag ville fråga honom varför, men det vore ju lite konstigt eftersom vi inte höll kontakten. När jag började tänka på det kände jag mig direkt lite nere, så jag bestämde mig för att läsa lite bloggar istället.
Jag klickade ner Twitter och klickade istället upp en JB-blogg. Det var massor av intervjuer och bilder på honom. Jag fortsatte och scrolla ner till rubriken "Bieber och Jones på frukost-dejt". Jag klickade upp bilderna och såg massor av bilder på Justin och Nathalie. Hållandes i handen, kramandes, Justin med armen runt om henne, skrattandes och.. usch, det blev bara för mycket.

Jag stängde snabbt ner fotona och lutade mig bakåt. Varför gjorde jag såhär? Varför gjorde Justin såhär? Varför lät jag honom gå och varför tillät han det? Varför umgås han med en annan tjej? Jag kan ju såklart inte förbjuda honom till det, men come on - det är tydligen något mer mellan de. Man märker ju det och det är ju somsagt lite svårt att missa när det står i varje jävla tidning!

Plötsligt ringde mobilen till och jag försökte leta reda på den. Innerst inne hoppades jag på att det skulle vara Justin men jag visste att chansen på det inte var stor. Vi hade inte ringt varandra på evigheter. Förut kunde vi ringa varandra när som helst, men nu var det inte så längre.
Jag hittade mobilen och svarade.

- Hej det är Claudia!
- Tjenare, det är Ryan.
- RYAN! skrek jag.
- Aou, du behöver inte skrika. Förlåt om jag inte hört av mig på ett tag men jag har inte haft tid.
- Det är lugnt. Åh vad jag har saknat dig!
- Jag har saknat dig med! Förresten, vad är klockan i Sverige? Stör jag?
- Nejdå. Den är ungefär åtta på kvällen. I Atlanta då?
- Nästan två, på eftermiddagen. Jag slutade precis skolan. 

Vi fortsatte prata i en liten stund innan mamma ropade på mig nere i köket. Jag sa hejdå till Ryan och han lovade att han skulle ringa tillbaka om tjugo minuter. Jag sprang ner till mamma och hon kollade på mig med en seriös blick. Samma blick som hon alltid har när hon har något dåligt att berätta. Åh nej, vad var det nu?

---

Lite tråkigt och kort kapitel kanske.. Vad tror ni Patricia kommer att berätta? Tror ni det är något posetivt eller negativt? Hmm..

(Förresten! Någon klagade på att det är ganska lite i Justin's perspektiv men det är mycket svårare att skriva i hans.. men jag ska försöka skriva mer i hans ibland)