Vi fortsatte prata i en liten stund innan mamma ropade på mig nere i köket. Jag sa hejdå till Ryan och han lovade att han skulle ringa tillbaka om tjugo minuter. Jag sprang ner till mamma och hon kollade på mig med en seriös blick. Samma blick som hon alltid har när hon har något dåligt att berätta. Åh nej, vad var det nu?



- Kommer du ihåg.. Det var ju evigheter sen, men iallafall. Kommer du ihåg när jag sa att jag hade något att berätta som jag inte riktigt kunde berätta?
- Aa, nickade jag och kollade på mamma.
- Jo, det är så att jag faktiskt kan berätta det nu. Vi ska flytta.
- Jaha, okej, sa jag och reste mig upp för att gå upp till rummet igen. Det var väl ändå inte så speciellt, att flytta alltså?
- Hörrudu, vänta lite. Det är inte bara det. Vi ska flytta långt härifrån. Mycket långt härifrån, sa mamma och log.
- Okej? Vart? sa jag oroligt.
- Till Altanta i USA.
Jag kände hur allt bara stannade till. Menade hon allvar? Fan, fan fan.
- Du skojar va?
- Jag gör inte det. Jag saknar din pappa, han saknar dig och ja.. Det blir bäst så.
- Hur många jävla gånger har man inte hört det?! Det blir inte bäst så! Förstå det bara! skrek jag och kände hur min röst darrade, jag kunde snart inte hålla in tårarna längre. - Fattar du inte att jag har ett liv här! skrek jag ännu högre och sprang ledset upp på rummet. Jag slängde mig på sängen och kände hur tårarna bara forsade. Varför? Varför var vi tvungna att flytta?

Efter ungefär tio minuter knackade det på dörren och mamma kom in och satte sig på sängkanten, bredvid mig.
- Gumman, förlåt. Jag trodde du skulle bli glad. Jag tror faktiskt att det kan bli riktigt bra!
- Hur kan du vara så jävl..
- Tänk på språket!
- Hur kan du vara så posetiv? Förstår du inte att jag har ett liv här? Jag har allt här. Hästarna, Olga, skolan, de andra kompisarna och .. allt.
- Gumman, förlåt, verkligen. Du kan ta med dig hästarna och skolan och nya kompisar fixar vi där.
- Du tror att jag bara ska lämna Olga alltså?! grät jag fram.
- Nejdå. Du, jag tror det är bäst om du snackar med henne om det här. Jag ringer henne nu.
Mamma gick ut ur rummet och jag låg kvar på sängen och grät. Menade hon verkligen allvar?

Tio minuter senare ringde Ryan. Jag hade ingen lust att svara så jag tryckte på upptaget. Det kändes taskigt, men jag fick inte glömma att ringa och förklara senare.
Efter ytterligare en kvart eller något så knackade det på dörren och denna gång var det inte mamma - det var Olga. Jag satte mig upp på sängen och hon satte sig mittemot mig.

- Patricia ringde. Vad har hänt? Varför är du så ledsen? sa hon ledsamt.
- Vi ska flytta. Förstår du?!
- Vart?
- Jävla fucking USA!
Olga sa ingenting, hon bara satt där helt tyst. Jag gjorde samma sak och efter en stund kunde jag se hur några små tårar försiktigt rann ner för hennes kinder.
Vi satt där ett tag. Och grät. Vi sa ingenting, för inga ord behövdes. Vi visste exakt vad varandra tänkte och vi båda visste att det här vart en av de hemskaste sakerna som kunde hända. Att vi skulle vara tvungna att splittras.

Två timmar senare:
Mamma knackade försiktigt på dörren.
- Stör jag? Här har ni lite glass, sa hon och ställde en bricka på mitt skrivbord.
Jag kollade på Olga och vi sprang fram till mitt skrivbord. Mamma hade tagit upp två burkar Ben&Jerry's. Hon kände oss allt för bra. Vi började käka av glassen och fortsatte att prata.

- Men se lite posetivt på det.
- Sluta, du är som mamma nu. Hur ska jag kunna se posetivt på det här?! sa jag upprört och tog en ny sked med glass.
- Alltså, visst. Vi kommer att vara borta ifrån varandra men vi kan ju fortfarande träffas! Jag kan typ flyga upp ibland och du ner ibland? Eller hur? Och ett plus är ju att du får bo nära Justin, sa hon och skrattade.
När hon sa hans namn fick jag en rysning genom hela kroppen.
- Mm, och det är något jag vill, sa jag surt.
- Va?! Seriöst? Vill du inte det?
- Asså, jo. Jag saknar honom. Men FAN. Jag vill inte! Han har dessutom träffat en ny tjej, så det spelar ingen roll.
- Ny tjej? Hörru, det har han inte alls!
- Joho, kolla de här bilderna, sa jag och klickade snabbt upp bilderna.
- Oj, det trodde jag inte om honom. Jävla skitstövel!
- Tack, det är precis det jag längtat efter att få säga, men jag har inte kunnat. Han är en riktig jävla skitstövel som gör så här mot mig!
- You go girl! sa Olga och vi skrattade.
Vi satte på en film och käkade onyttiga saker. Olga sov hos mig den kvällen igen.

Jag vaknade nästa morgon av att mobilen ringde, så jag svarade.
- Hej det är Claudia, mumlade jag trött.
- Det är Ryan. Väckte jag dig?
- Yes, men det är lugnt. Juste, förlåt att jag inte ringde men det hände en sak.
- Vad?
- Äsch, ingenting. Eller jo förresten. Jag ska flytta.
- Nice! Vart?
- USA. Kul va? sa jag ironiskt.
- SKOJAR DU? skrek Ryan, förmodligen det högsta han kunde. - Åh, gud vad kul! Jag längtar. När?! Shit vad roligt!
- Fyra veckor. Woho..

Fyra veckor senare:
Jag vaknade tidigt den här morgonen. Eller, vaknade och vaknade.. Jag hade inte direkt kunnat sova något den här natten. Jag hade legat och tänkt hela natten och bara inte kunnat somna. Idag skulle jag lämna nästan allt jag älskade och påbörja ett nytt liv, i ett nytt land.
Jag gick sakta upp ifrån sängen och tog sakta på mig kläderna jag plockat fram dagen innan. Allt annat, förutom några saker som jag behövde nu på morgonen var nerpackat. Jag kollade runt i rummet. Det var nästan helt tomt. Jag kunde inte fatta det, att jag skulle flytta ifrån mitt barndomshem och mina barndomskompisar.

Jag gick ner till mamma i köket och åt snabbt frukost innan hon skjutsade mig till stallet.
Där borstade jag av alla hästar, packade ner alla saker och lastade in de i transporten. Mammas kompis körde iväg med hästarna till flygplatsen och vi körde efter med våran bil. När vi kom fram till flygplatsen fick vi fixa lite mer med hästarna och sedan lasta in de i flygplanet. Stackars hästar som skulle åka ända från Sverige till USA, menmen - jag kunde absolut inte lämna de här. Mina hästar var en del av mitt liv.
Jag pussade på Destiny, Amaron och Hippon innan de lastades in i flygplanet och åkte iväg. Pappa skulle ta emot dem i USA där han fixat ett stall - innan vi kom fram.

Jag åkte hem igen och ringde hit alla mina tjejkompisar. Vi hade haft en såkallad "hejdå fest" igår då alla jag någonsin träffat kommit. Nu ville jag säga hejdå lite mer privat.

Nu hade jag sagt hejdå till alla förutom Olga, och jag ville ju såklart att hon skulle stanna tills jag skulle åka hem. Vi beställde hem pizza, badade i poolen, busringde folk och mycket annat. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara mig utan den här tjejen. Hon betydde så mycket för mig.

Två timmar senare, på flygplatsen:
- Jag kommer att sakna dig, sa jag och kramade om Olga hårt.
- Jag kommer att sakna dig mer. Lova att ringa varje dag. Lova!
- Jag lovar, eller iallafall att SMSA. Såfort vi fixat allting får du åka upp, eller kanske ner? Jaja, du får iallafall åka upp eller ner till oss. Det får du lova.
- Jag lovar, sa hon och log.
Mamma ropade att jag var tvungen att gå.
- Hejdå, vi hörs. Jag älskar dig. Du är världsbäst!
- Jag älskar dig också och du är bättre. Vi hörs, sa hon och vi kramade om varandra, länge.

Jag vinkade och sprang bort mot mamma, och därefter gick vi in till planet. Jag såg att Olga stod i fönstret och hon stod kvar där ända tills planet lyfte.
Gud vad jag hatade det här. Men samtidigt så kändes det riktigt, riktigt bra. Jag var bara rädd att jag skulle sakna Olga och alla andra för mycket.

Jag plockade upp mobilen och kollade på ett SMS som jag fått ifrån Ryan.
*Är du påväg nu? Jag saknar och längtar efter dig! Vi kommer att ha det SÅ kul! Vi ses snart*
Jag log för mig själv och kramade om Sasha (vi var nämligen på ett flyg där man fick ha djur). Det här kanske skulle bli bra trots allt? Det återstår bara att se.

---

Vad tycker ni? Tappade bort alla ideér jag tänkt på i slutet så den blev lite dålig.. Tack förressten för alla kommentarer, ni äger! BIEBERLOVE ♥

(Förlåt, jag vet att jag lovade 5 kapitel idag men det blev 'bara' 3. Jag hade visst en till labbrapport att göra. Imorgon ska jag till sjukhuset men kanske efter det så kan jag uppdatera)