- Justin, nej. Jag skojar inte. Jag är helt seriös. Jag får inte och jag vet inte hur jag ska göra. Jag har väntat i två månader och det här lovet var det enda jag kunde åka på och nu får jag inte! Det kommer dröja minst två eller kanske fler månader till innan vi ses!
Jag kände hur tårarna började smyga sig upp igen.
- Vi kommer att klara det här.
- Hur kan du vara så posetiv hela tiden? Jag håller bokstavligen på att dö här utan dig men du, nej du har det roligt och klarar dig utan dig. Förlåt, men det är bäst om vi tar en paus?



- Va? Vad pratar du om? sa han lågt.
- Det är inte vad jag vill. Men det kanske är det bästa för oss?

Justin blev helt tyst i telefonen.
- Justin? sa jag och försökte hålla tillbaka gråten. - Justin, svara då! Säg något?
- Vad vill du att jag ska säga..
- Förstår du inte? Det är somsagt inte vad jag vill me..
- Om det inte är vad du vill, varför gör du det då?
- Det kommer inte att fungera. Om vi hade varit ämnade för varandra hade vi inte varit så här långt ifrån varandra och fått massor av prövninga..
- Gud ger oss prövningar för att vi ska klara av de och i slutändan ska vi kunna kolla tillbaka och vi ska stolt kunna säga 'Vi klarade det här'. Vi ska inse att vår kärlek för varandra att vi klarar allt och..
- Justin. Du måste förstå att det här verkligen inte är vad jag vill. Men det kanske är det bästa för oss. Jag vet inte än men om du nu älskar mig så mycket kan du väl låta mig bestämma mig? Kan vi pratas vid senare?
- Ja visst, jag kommer alltid att vänta på dig. Jag älskar dig, mumlade han tyst.
Jag la på och höll telefonen i handen.

Vad hade jag precis gjort? Vad fan hade flugit ur min mun? Jag kände hur tårarna sakta rann ner för mina kinder och jag kände för att bara slå sönder något men jag hittade inget att slå sönder, så gick fram till väggen och
bankade huvudet hårt i väggen, så hårt att min hylla med böcker ramlade rakt ner i huvudet på mig. Jag föll bakåt och kände hur allt svartnade framför ögonen..

Justins perspektiv:
Jag satte mig chockat ner med händerna för pannan. Vad hade jag gjort mot Claudia? Varför gjorde hon såhär? Jag kände hur tårarna började smyga sig fram och tillslut satt jag där och grät som ett litet barn.
Plötsligt knackade det på dörren och Nathalie kom in.
- Haha, är du kla.. Justin! Vad har hänt? sa hon chockat när hon fick se att jag grät. Hon gick fram och satte sig bredvid mig.
- Inget..
- Justin, berätta.
Jag berättade inte utan satt bara tyst och grät. Nathalie satt bredvid mig med armen runt om mig och viskade saker som "det kommer att gå bra" och "allt är okej". Jag vet inte hur, men hon lyckades trösta mig.

Efter två timmar hade Claudia inte ringt och jag kände mig fortfarande helt förstörd. Jag var verkligen tvungen att få ett svar nu, jag orkade inte med all denna smärta. Jag tog upp mobilen och ringde upp henne. Efter några signaler svarade någon kvinna.

- Ehm, hej det är Justin.
- Justin! Hej, det är Patricia. Great, ville hon inte snacka med mig heller, så hon låter sin mamma svara? Underbart.
- Hej.. Skulle jag kunna få tala med Claudia?
- Ehm, jag kan se om hon kan.
- Jaha?
- Hon slog i huvudet, svimmade och fick en hjärnskakning så hon ligger inne på sjukhuset just nu, men jag kan ju höra med henne!
- SKOJAR DU?! nästan skrek jag i telefonen. - Hur är det med henne? Åh herregud, allt är mitt fel.
- Hon mår bra! Vi åkte bara hit för att hon först inte vaknade, men nu har hon förstås vaknat. Hon säger att hon vill prata med dig, vill du prata med henne?
- Ja det är klart! Ge henne telefonen nu.
- Haha, du hade visst bråttom. Hejdå Justin, vi hörs, sa Patricia och gav telefonen till Claudia.

- Claudia, mumlade hon.
- Det är Justin!
- Hej..
- Förlåt. Jag har varit en idiot.
- Vad har du gjort?
- Jag vet inte riktigt men förlåt bara, okej?
- Förlåt mig med, jag vet inte riktigt vad som flög i mig. Såklart jag inte vill göra slut med dig. Men det är bara så svårt just nu. Kanske vi kan..
- Vara tillsammans? frågade jag och hoppades på att det var vad hon skulle svara.
- Njea, inte riktigt.
- Jaha, sa jag besviket och kände hur jag var tvungen att hålla tillbaka gråten i halsen.
- Gud, du är så jävla lättlurad. Trodde du seriöst att jag skulle dumpa dig? Nonono, aldrig. Glöm aldrig det! sa hon och skrattade.
- Va? Återigen; Va?! Skojade du bara med allt?
- Nej, sa hon och blev helt plötsligt seriös på rösten. - Nej, jag skojade inte. Jag tycker egentligen att vi borde ta en paus, men jag klarar mig inte utan dig så det skulle aldrig fungera. Jag vet inte riktigt hur jag känner. Somsagt, jag älskar dig mer än något annat men jag vet inte om ett långdistansförhållande kommer att fungera, men vi kan alltid prova..
- Mhm, och jag kommer aldrig att ge upp för dig. Det vet du.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också. Jag log för mig själv när hon sa det.
- Bra.
- Jättebra.
- Haha, jag tror vi båda förstår. Det är bra och vi älskar varandra! Haha, sa hon och skrattade. - Vi hörs senare idag, okej?
- Nej, vänta. Lägg inte på!
- Vadåra?
- Varför hamnade du på sjukhus?
- Jag var så jävla ledsen så jag slog mitt huvud i väggen, hehe. Jag antar att jag gjorde det lite för hårt, så ja, här är jag! Men jag ska hem om typ tio minuter. Jag måste kolla en sista sak nu, så vi ses.. eller ja, vi får väl pratas vid. Älskar dig..
- Älskar dig med, sa jag och Claudia la på.

Claudias perspektiv:
Jag fick efter ungefär en kvart åka hem ifrån sjukhuset med mamma. När jag kom hem så tvingade mamma ner mig framför soffan, nerbäddad i massor av filtar. Jag sa att jag mådde bra, men det var tydligen en "mamma-sak" att vara orolig.
- Här har du lite nudlar, sa hon och sträckte fram en skål. - Ska jag byta program? Hämta fler filtar? Ta tempen? Hämta alvedon?
- Mamma, det är lugnt. Kan du inte ringa Olga?
- Jo, jo visst, sa hon och plockade upp telefonen och gick iväg. Efter ett tag kom hon tillbaka
- Olga kommer om tio minuter!

Tio minuter senare plingade det på dörren och mamma gick och öppnade. Olga kom in i vardagsrummet och satte sig vid mina fötter.
- Måste jag ens fråga vad som hänt? Ramlade du eller?
- Lång historia..
- Jag har tid.
Jag började berätta om vad som hänt och varför jag hamnat på sjukhus, men även om mig och Justin. Olga gav mig så goda råd.

Den natten sov Olga hemma hos mig. Det hade känts som om jag glömt bort henne, inte umgåtts lika mycket med henne, på den senaste tiden. Men nu var allt normalt och jag insåg vilken bra bästa vän hon faktiskt var.

---

Vaddå-inga-idéer-i-slutet? Haha, herregud. Jag har verkligen inga idéer typ! Gudgudgud.
Jo, det har jag faktiskt. Jag vet bara inte hur jag ska skriva ner de! Jag kan redan nu varna för massor av tidshopp i nästa kapitel.

Vad tror ni kommer att hända? Är allt bra mellan Justin och Claudia nu? Vad händer med Nathalie och Justin? Ingenting .. eller? Kommer långdistansförhållandet att fungera? STAY TUNED och glöm inte att kommentera! Vill veta vad ni tycker :)